Att komma tillbaka till Ann Arbor efter NYC var inte riktigt vad jag hoppats på! Inget fel på Ann Arbor, men efter att ha haft supertrevligt, full rulle hela tiden och dessutom umgåtts med Eriks familj som jag inte sett på ett respektive två år så känns det bara platt och tråkigt att komma "hem".
Jag tror inte att jag är ett fan av vardagen, även om jag har en tendens att skapa rutiner, ibland helt i onödan :) Jag lessnar rätt snabbt på saker, och gillar omväxling, även fast jag som så många andra är rädd för förändring - så älskar jag det samtidigt! Kicken av att man tar sig framåt och utvecklas och får prova nya saker är ju helt jäkla enorm.
Jag är tacksam över allt jag har och tänker varje dag på hur lycklig jag är som är frisk, har tak över huvudet, och en make som jag älskar :) Men samtidigt så tror jag att jag kanske nöjer mig med lite för lite. Ja- så klart att jag ska vara tacksam över det jag har - men samtidigt är det väl inget fel i att vilja ha mer eller ?! Blir man girig då ?
Jag gillar människor, och är tacksam över att jag får chansen att jobba här och överhuvudtaget ett arbetstillstånd. Men i ärlighetens namn så tjänar jag skitlite, och efter skatt och bensin så blir det inte mycket kvar. Dessutom är inte resor mellan "klienterna" inräknat och alla håltimmar och transporter gör att det knappt är möjligt att komma upp till heltid utan att ha en 12 timmars arbetsdag.
Jag pluggade till sjuksköterska just för att få mer ansvar och ett mer utmanande och omväxlande jobb. Och även om jag gillar mina "tanter" så är det väldigt mycket samma sak, och jag känner inte att jag utvecklas direkt. I dag så blandade dessutom en tant i hop mig med någon annan som har täckt upp för mig ibland - och då berättade hon "vad tjejen som har varit där hela sommaren gjort som inte blivit bra" men att "jag" var mycket bättre. Hon fattade så klart inte att jag är tjejen som varit där i sommar - och det var en skitgrej hon klankade ner på, men jag kände ändå att jag inte förtjänade det. Och känslan av att nej, nu jäklar får jag hitta något med mer substans att göra istället för att slösa bort mitt liv här kom över mig väldigt starkt. Jag vet att det är upp till mig att ta tag i livet? Men för fasen, en instruktionsbok hade verkligen varit på plats :-)
..."Whether you believe you can or you can't, you're probably right"...
Jag förstår vad du menar, och även om USA är möjligheternas land är det liksom inte så himla enkelt. Min största skräck är att jag ska bli en gammal bitter tant när jag blir gammal. Har mött alltför många bittra tanter (för det är ofta kvinnorna som blir bittra). Bittra för att dom inte levt de liv dom velat, för att dom prioriterat alla andra för sig själv osv. Jag vill inte bli sån!
SvaraRaderaJag tycker inte det är girig att vilja mer - bara ambitiöst. Jag har ofta fått höra att jag borde vara nöjd med det jag har - för jag har ju så himla fantastiskt liv. Man kan älska det man har men samtidigt vilja mer. Det är så man utvecklas och gör något utav livet man fått. Den dagen jag slutar vilja mer kan jag lika gärna sluta leva.
Lycka till med att finna vad DU vill göra. Möjligheterna är många och om du inte klarar att bestämma dig - blunda, snurra runt och plocka en! :)
KRAM!
Tack för din kommentar, alltid lite skönt att vetga att man inte är ensam i sina tankar och upplevelser ;)
SvaraRaderaTiden går så himla fort, börjar bli lite rädd att man aldrig ska hinna det man vill :) ... och visst - USA är möjligheternas land, men samtidigt är det en väldigt tröghet i allt, pappersarbete som tar tid, brist på tidigare erfarenherer härifrån, arbetstillstånd osv osv, så frågan är för vem det finns möjligheter egentligen ?! ;) Karriärsmässigt
tror jag det skulle vara tusen ggr lättare för mig i Sverige, men som sagt, livet stagnerade där också.
Men visst bara att göra NÅGOT är skitbra, och just nu står det still. Men hur var det nu igen, om man vill ha resultat man inte uppnått tidigare så får man hitta nya vägar också... ;) Kram