I går var vi och hälsade på vår vän i Troy och hade en riktigt trevlig dag :) Först var vi ute och åt lunch, sen åkte vi skridskor. Det har blivit en tradition att åka skridskor en gång om året sedan vi flyttade till Michigan ;) När vi var klara med det så åkte vi hem till vår vän och och lekte med hans fyraårige son och åt världens godaste pannkakor. På kvällen gick vi ut och tog ett glas på en pub - sonen åkte hem till sin mamma :)
Vi konstaterade att vår vän Jiri är en riktigt bra vän och en fantastisk pappa, han gör verkligen allt för att hans son ska få en så bra och trygg uppväxt som möjligt. Och som för många småbarnsföräldrar så kretsar hans liv kring hans son väldigt mycket. Därför är det inte heller så konstigt att han pratar mycket om sin son, det är ju trots allt det viktigaste i hans liv. Då slog det mig att vi alla har ett samtalsämne som ligger oss varmt om hjärtat av någon anledning som vi gärna pratar om eller identifierar oss med.
För min käre make är det han sjobb till exempel, om han träffar nya människor vill han gärna höra vad de jobbar med och han blir besviken om inte samtalet blir jobbrelaterat. Detta för att han verligen brinner för sig jobb och tycker det är roligt.
Jag funderade vad mitt "barn" är, vad är det jag ofta nämner i mina samtal med andra. Lustigt nog så insåg jag att det var NCLEX - mitt test för att få sjuksköterskegitimation i USA. Jag har hela tiden nämnt det som ett mål som är avgörande för min framtida karriär här, något jag lagt mycket av min fritid på, en anledning till att jag inte hinner jobba heltid ... Och dessutom något som bekräftar att jag har en utbildning och en riktning, mitt mål är inte att fortsätta jobba som det jag gör, utan jag har ett större mål.
Sen slog det mig att mitt "barn" är dött sedan över en vecka tillbaka. Och faktum är att jag känt mig trött och håglös sedan NCLEX. Trots att jag haft mer fritid så har jag inte riktigt utnyttjat det som jag borde. Jag har funderat på om min trötthet har några fysiska orsaker, men jag tror faktiskt det beror mycket på att jag inte längre har samma självklara mål och fokus - jag kommer få min sjuksköterskelegitimation, now what? Luften gick liksom ur mig, från att ha fokuserat så hårt på ett mål till att bara ha det avklarat och inte riktigt veta hur jag ska gå vidare....
Jag inser också att jag borde ta mig en rejäl funderare på vad jag egentligen fokuserar på och vad jag vill åstakomma. Jag vill inte vara en personen som hela tiden berättar om vad som hindrar mig från att nå dit jag vill - japp, det var den storyn jag berättade om och om igen genom att hela tiden nämna ni vet vad, visserligen var det sant, jag kan ju inte jobba som sjuksköterska utan license - men herregud vad jag fokuserat på detta :)
Tror att alla har något som de förknippar sig själva ganska mycket med, det kan vara jobb, barn, skola, sjukdomar eller vad som helst egentligen. Något man alltid berättar för andra - det gäller bara att vara medveten om vad man pratar om egentligen :) ... så man inte börjar låta som en sån där bandspelare som hakat upp sig. Utan att det man pratar om faktiskt gynnar ens välbefinnande :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar