Where am I going ?

haha, menar det inte bokstavligt :) ,,, men undrar i bland var sjutton jag är på väg. Det känns som att jag jobbar, sen stressar jag hem för att hinna plugga. Och hur mycket jag än pluggar så känner jag mig inte redo för NCLEX, det finns inte en chans att jag kommer att lära mig allt - PANIK!

... och jobbet - jag gillar mina tanter, inget fel på dem. MEN, jag har sedan i Maj träffat de flera gånger i veckan, och eftersom de har minnesstörningar så får jag höra samma saker om och om igen. Och jag tror jag är rätt bra på att få varje situation att kännas "fräsch" trots att jag upplevt den flera gånger förut. Jag tror att jag är ganska professionell, vill verkligen tanternas bästa och har mycket tålamod.

Men just nu känns det bara för mycket. Dessutom börjar jag uppleva något som jag tror är lite av en kulturchock. Jag märker att om jag göra något mindre tillfredställande eller något som ogillas så är inte det något jag får höra. Inte direkt i alla fall - jag kan få höra det på omvägar eller av misstag. Om jag ställer en fråga eller vill något som inte klienten eller anhöriga inte håller med om, så ignoreras bara mina ideer. Ingen diskussion eller konfrontation. Det känns som konfrontationer ska undvikas till varje pris och allt är bara "great eller fantastic". Jag giller inte alls den delen, vet inte om det är för att jag jobbar med dementa och de inte alltid är konsekventa i det dem säger eller gör (vilket jag inte förväntar mig heller) eller om detta är amerikansk mentalitet. Låt mig ge ett exempel ....

I Maj var jag hos en äldre herre ett par gånger. Han bodde med sin dotter och dotterdotter. Man skulle mest hålla honom sällskap och se till att han inte ramlade eller blev uttorkad. Han spenderade en stor del av  tiden med att  kolla på tv. Jag blev uttråkad och tog hand om lite av hans tvätt vilket fick tiden att gå lite grann. Efter några dagar fick jag ett sms av min arbetsgivare som undrade om jag kunde tänka mig att  hoppa in och passa farbrorn igen. Jag sa, ja - och fick ett sms till svar " Great, thanks, just don't use the washer". Jag undrade så klart varför - och fick till svar att jag tydligen hade gjort något som nästan hade  orsakat översvämmning. Jag svarade att jag var ledsen för det , men jag hade inte märkt något konstigt när jag tvättat.

När jag sen kom dit öppnade dotttern och log och nämnde att jag abslout INTE skulle gå ner i källaren och tvätta. Jag började då be om ursäkt och ville förklara mig och fråga vad som hänt, men jag hann bara öppna munnen då hon sa till mig att de bestämt att ingen skulle vara i källaren eftersom de sett en mus där ?!?!

Jag skulle kunna ge massor exempel, men jag får helt enkelt uppfattningen av att folk är oärliga. Och trots att detta inte är ett lyxjobb (hahaha, långt ifrån) så lägger jag ner min själ i det - och jag gillar att veta var man har varandra.

Men visst, som jag tidigare sagt, jag gillar att göra nytta, träffa folk, och känna mig uppskattat. Men just nu känner jag mig mest trött och saknar svenska arbetsgivare. Jag har skitdåliga arbetsvillkor och inga arbetskamrater att prata med direkt heller. Visst, jag kan prata med min chef om något är galet - men ingen att dela erfarenheter med direkt :(  ... och jag känner mig bara så jäkla trött.

Ahh, och fotot är från Saline i dag på eftermiddagen, jag var på väg hem :) Och nu är det dags att plugga igen! Yiiiippppiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii.