Jag har även gått med i två English Conversation grupper. Den första var i går och den andra idag. Det visade sig att det även i de grupperna i stort sett bara var asiater, och faktum var att efter i går så kände jag mig mest deprimerad. Gruppledaren hade i och för sig redan varnat mig för att språknivån kanske inte var så hög och att jag kanske skulle bli uttråkad. Men efersom jag redan bestämt mig för att anamma alla aktiviteter med en positiv attityd gick jag dit.
Mycket riktigt så pratade alla bedrövlig engelska och samtalen gick så sakta så jag funderade på att gå hem. Herre Gud, här satt jag och hade typ svenska för invandrare, fast engelska då istället förstås. Gruppledaren Carole pratade också om att göra fieldtrips - till Trader Joe av alla ställen. Hon berättade även hur om hur det blir kallt på vintern - och att det då är bra att klä på sig osv. De tips och råd hon gav var så grundläggande så det kändes pinsamt.
Det som snurrade i mitt huvud i går var mest - "ok, jag har kommit till USA för att umgås med asiater som inte kan språket, och så här kommer alltså min vardag att se ut ". Jag kanske var lite väl negativ ;) ... men just igår kändes det deppigt. (Det var ytterliga saker som bidrog till deppigheten, som har löst sig)
Idag gick jag till den andra gruppen i English Conversation. De var några färre, pratade lite bättre engelska än den första gruppen och bestod av endas japaner - och så jag. Läraren Peggy pratade så sakta och tydligt så jag hade förstått vad hon sa även om jag hade varit döv - genom att läsa på läpparna.
Men till skillnad från den förra gruppen började vi prata om vad vi hade för utbildning och vad vi hade jobbat med innan vi gifte oss - jag har i och för sig jobbat även efter att jag gift mig ;)
Till min förvåning var alla i gruppen högutbildade, där fanns lärare, en socionom, folk inom reklam och pr, en barnmorska och en psykiatriker. Psykiatrikern diskuterade teorier kring hur psykiatriker själva är knäppa, och hon därför valt en normal man att gifta sig med. Hon upplevde att folk var mer psykiskt sjuka i Japan än i USA och tyckte det ar jättekul att jag var sjuksköterska som jobbat inom psykiatrin. Gruppledaren Peggy kunde garantera att det fanns några "nutcases" i Ann Arbor för mig att ta hand om ;) Nästan ingen av kvinnorna i gruppen saknade sitt jobb utan hade anpassat sig till att vara hemmafru, och tyckte det var en bekväm livsstil.
I dag har jag känt mig jätteglad! Jag kommer inte lära mig prata mer flytande engelska i de här grupperna! Men det är ju faktiskt bara att byta grupper - International Neighbors har flera att välja på - och vissa vänder sig tydligen til dem som pratar ganska flytande.
Jag har pratat med fler japaner på två dagar än vad jag gjort i hela mitt liv. Alla var jättetrevliga, jag har lärt mig lite om deras kultur, fått komma ut och träffa folk. So what om jag inte lärde mig något språkmässigt, det var trevligt i alla fall.
Jag har också insett att det är ok att vara hemmafru - ett kort tag alla fall. Jag vill verkligen hitta något utvecklande och roligt att göra! ... och jag har alla förutsättningar i världen att göra det också. Så tills jag har arbetstillstånd eller vet vad jag vill så borde jag lära mig njuta mer!
Idag är det strålande solsken, jag har cyklat och handlat. Folk är glada och ler och hösten är fantastiskt vacker! Jag bor fint och har en underbar man! Jag kan göra vad jag vill! Allt känns underbart!
... och inte minst - Jag har en fantastisk cykel att ta mig runt på ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar