Amazing

Jag hade aldrig hört talas om Diane van Deren fram till för några dagar sen då jag lyssnade på ett radioprogram om henne från radiolab. (Japp, ska försöka lyssna på amerikansk radio istället för svenska sommarpratare, eftersom jag inte pratar så mycket amerikanska till vardags så är det bra att utsätta sig för språket ;) - självklart pratar jag engelska med amerikaner, men eftersom jag mest pluggar och inte umgås så mycket så händer det att jag knappt hör eller pratar engelska vissa dagar. Erik och jag pratar ju svenska förstås, förutom när vi skickar sms:) .... eftersom det inte finns åöä på mobilerna.

Hur som helst, Diane är vinnare av världens tuffaste lopp "Yukon Arctic Ulta" som är ett 430 miles långt maraton under extremt kalla förhållanden. Ingen kvinna hade ens lyckats att slutföra loppet innan Diane vann det!

Diane började springa riktigt långt efter att hon som 28 åring drabbats av allvarliga epileptiska anfall. Hon märkte att attackerna oftast kom när hon var i vila och att ge sig ut och springa kunde till och med hindra ett anfall helt och hållet. Så Diane sprang, ofta och långt i många timmar i rad. - Tills epilepsin kom i fatt henne och löpningen inte hjälpt längre.

Hon blev mer och mer påverkad av sin sjukdom och den begränsade hennes liv. Varje vecka hade hon många och långa anfall vilket gjorde det svårt för henne att ta hand om sina tre barn och leva ett normalt liv. Till slut så kändes en operation som den enda utvägen. Läkarna borrade alltså hål i hennes hjärna och tog bor en del av hjärnan som var full med ärrvävnad och där anfallen även triggades. Resultatet blev att hon blev frisk från sin epilepsi, men fick andra ovanliga "biverkningar".

Bland annat fick hon problem med minnet och tidsuppfattningen. Hon kan heller inte läsa kartor och går lätt vilse. Detta har blivit till en fördel vid marathon löpning :) ... eller inte kartläsningen då.

När Diane springer så lyssnar hon på ljudet av sina fotsteg och hon befinner sig väldigt mycket i nuet :) Hon blir sällan trött eftersom hon inte uppfattar hur länge hon varit ute och sprungit. Smärta känner hon inte heller på samma sätt som de flesta utan det måste göra rejält ont innan hon reagerar.

Detta bevisar alltså att om man inte vet hur trött man är så kan man fortsätta hur långt som helst (nästan). Det är alltså vi själva som bestämmer hur mycket vi ska orka och vad som är rimligt att klara... och då handlar det inte bara om löpning:)

Måste prova att vidga mina gränser ;) ...