Monday rain

I dag är det början på en ny vecka igen - dags att ta tag i saker på allvar ? Jag sitter faktiskt på norra campusets bibliotek just nu ;) Mest för att jag håller på att bli galen av att sitta hemma hela dagar. Känner hur det börjar krypa i kroppen och jag bara vill ut i från lägenheten, det känns nästan som att väggarna kommer närmare och närmare. Ann Arbor kryllar av biblitotek, både universitetets och allmänhetens ;) Lite trevligare att komma ut några timmar och se lite folk. Just nu ser jag mest lite snoriga och förkylda asiater runt omkring mig hahaha ;)

Flera nätter har jag drömt att jag har har haft ett jobb att gå till och det är en sån härlig känsla :) Minns inte vad jag har jobbat med, men det har inte varit inom sjukvården. Jag önskar att någon bara kunde komma fram och ge mig ett drömjobb utan att jag behöver anstränga mig. Hela jobbsökningsprocessen får mig att vilja kräkas och jag undrar vad jag egentligen behöver skriva i mitt CV för att kunna konkurrera med amerikanerna :) ? Jag måste ju ha en strategi med hela jobbsökargrejen, (tips mottages tacksamt.) Sen är det ju det där med självförtroendet också, har ju inte gjort så mycket vettigt det senaste året, så just nu är det kanske inte på topp, inte i botten heller för den delen:) Men en liten boost skulle vara fint ;)

Jag känner verkligen att jag behöver lite inspiration och inputs. 90% av tankarna man tänker är återkommande, det vill säga, 90% av det jag tänkte i går, tänker jag även i dag. Och var i från får man sina tankar, jo utifrån sin omgivning och det man upplever. Och just nu känns det lite torftigt. Alltså behöver jag tänka andra, MER inspirerande tankar ;)

Det komiska är att jag har insett att det inte är helt lätt att bara byta livstil och få karriär, pengar och det där perfekta livet på en gång. Till och med att söka jobb och ta tag i saker på allvar känns tungt - och så har det varit i ett år sen vi flyttade hit. När jag jobbade inom psykiatrin i Sverige var jag nog den första att peppa patienter till att klara saker, jag TRODDE verkligen på dem! De kunde vara allt ifrån viktminskning, till att ta mer ansvar, till att våga ny saker. Och jag tyckte att det är väl bara att göra! - kom igen:) Visst tar förändring lite tid, men med stöd är det bara att kasta sig ut hahahaha :) Nu kan jag faktiskt förstå mina gamla patienter bättre, visst Blondinbella kastar sig ut, men det är inte så enkelt för många andra, och då pratar jag inte bara om folk med psykiska funktions hinder ;)

Men när jag trodde på mina patienter så betydde ju det även att jag trodde på mig själv, eller hur! Man ser ju omvärlden genom sina egna ögon, och man speglar sig själv i andra! När jag trodde att de skulle klara att förändras, så var det för att jag visste att jag själv hade klarat det, och att man klarar mycket mer än vad man tror!

Så vad är det jag vill säga denna regniga Måndag ;) ? Kanske att jag vill ha en hejarklack ;) hahaha. Jag är inte lat, jag vill verkligen ha ett aktivt liv med jobb, jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit!